The Story So Far

Milford Sound Vol.2 - 2008-01-31

Tidig frukost vid 06:30, plocka ihop det lilla jag hade med mig och mötte upp en kayak-kille 07:15 som skjutsade ut mig till vattnet. Det var jag och tio andra som skulle ut och paddla. Tursamt nog var vi ojämna par, så jag slapp paddla med någon av dom trötta ameriknarna utan fick istället paddla med Jimmy (kayak-killen). Yes, då kanske jag slipper kapsejsa i det 16 gradiga vattnet.

Efter några snabba säkerhetsdrillar såpaddlade vi ut i två grupper. Kav lugnt och endast ackompanjerade av fåglarnas morgonsång gav det ett helt annorlunda intryck av Milford Sound än gårdagens båt-cruise. Under dom fyra timmarna vi var ute på vattnet såg vi flertalet små sjölejon som lekte runt på vattenytan och vi skymtade även en betydligt mer sällsynt pingvin - finns tydligen bara i Milford Sound - som var ute och jagade. Dessa var enligt Jimmy ''pretty radical little dudes'' :)

Helt klart värt den tidiga uppstigningen.


Milford Sound Vol. 1 - 2008-01-30

Medan Henke hade blodad tand från byngyn och kände att hoppa från flygplan utan lina var det enda naturilga steget, så åkte jag till Milford Sound. Det är ett dussin svåråtkomliga fjårdar några mil väster om queenstown, men på grund av den geografiska situationen (bergskedjor och annat tjafs) måste man åka lite omvägar. Så vad som är maximalt 10 mil fågelvägen blir i realiteten närmare 50 mil.

Normalt sett så tar man en buss på morgonen, åker till Milford, gör en två timmars båt-cruise, och åker sedan tillbaka till queenstown. Det kändes dock som för mycket buss i förhållande till Milford, så jag bestämde mig för att stanna där över natten och paddla kayak där dagen där på, innan jag tog bussen tillbaka.

Bussen dit gick 08:00 och var framme vid lunchtid. Då var det bara att gå direkt ombord på båten som skulle ta oss runt bland fjårdarna, efter att man ätit lite av buffen som tydligen ingick i hela paketet. Med ny energi så var de bara att knalla ut på däck och försöka insupa naturen och det storslagna sceneriet.

Efter båtturen tog jag en promenad från den lilla hamnen, upp mot Milford Sound Lodge där jag skulle stanna över natten. Kändes lite som att sova mitt i djungeln med syrsorna i bakgrunden och konstant fågelkvitter.


Nevis Bungy Jump! - 2008-01-29

Jepp, idag var det dags. Huvudmålet med hela Nya Zealansresan (eller, tja, en av anledningarna i alla fall): Nevis Bungy Jump

3:e högsta i världen. 134.

Holy crap.

Efter en snabb frukost gick hela svenska maffian (dvs jag, Henke, Mathias och Sonny) till det lokala AJ Hacket kontoret (dom som äger och underhåller sjäva Nevis Bungy) för att checka-in, väga oss, och självklart skriva under ett kontrakt om att vi går mot en säker död vilket AJ Hacket skiter högaktningsfullt i sålänge vi betalat.

Efter lite småprat blev vi upphämtade av en buss som skulle köra ut oss till bungy-siten. Stämningen på bussen var inte direkt vad man kan kalla avslappnad. Några personer förde en dämpad disskussion lite längre fram i bussen, antagligen gick dom igenom dödsstatistiken för bungy-jumping, och dom lät inte glada. Glad lät däremot den kombinerade bussföraren och guiden, som berättade att han hittills inte haft någon som fegat ur och inte hoppat sedan han började jobba på Nevis. Ingen press. *Gulp*

Efter att ha kört upp för en backe som var så brant att det kändes som att bussen skulle tippa över, var vi framme vid Nevis-basen. Klarblå himmel och gassande sol. Helt enkelt en perfekt dag att slänga sig ut från en gondol 144 meter ovanför en två decimeter djup å med en gummisnodd runt fötterna...

Vi fick ta på oss en säkerhetssele, sedan slussades vi ut i omgångar i en lite korg ut mot gondolen som hängde och dinglade mitt emellan två bergstoppar i vajrar som lätt kunde förväxlas med snabbnudlar. Ren och skär galenskap helt enkelt.

Stämningen i bussen var ingenting jämfört med stämningen i gondolen. Här var det strikt utbyte av totalt livlösa blickar som gällde. Nu började det pirra i magen på allvar.

- ''Simon Svensson?''
- ''Yes?''
- ''You're next''

Nu orkar jag inte bygga upp stämningen mer.

Känslan av att kasta sig ut från 134m, och överleva, är helt sjukt härlig. Och obeskrivlig.

Guiden nämde även att AJ Hacket även äger världens högsta bungyjump. 230m. I Hongkong. Vem ska till Hongkong? *Hint*Simon&Henke*Hint*

Fortsättning följer...


Ankomst Queenstown - 2008-01-28

Eftersom vi inte sovit i bilen i Greymouth så vaknade vi klockan fyra på morgonen och bestämde oss för att fortsätta direkt mot Queenstown. Lite kusligt att köra i mörkret var det dock, i och med att det kryllade av obevakade järnvägskorsningar och enfiliga broar. På många ställen var även dom enfiliga broarna rälsbelagda! Tur att järnvägen används så sparsamt här i Nya Zealand...

En extra power-nap, ett par toabesök och åtskilliga mil senare anlände vi i Queenstown. Äventyrens och alla ''adrenaline-junkies'' hemstad. Bortsett från detta faktum kan staden liknas vid någon av europas alla alpbyar. Nära till allt och hög mysighetsfaktor.

Sovsalen delar vi med Sonny och Mathias, två svenskar från västerås, två danskor och två tyskor. Danskorna verkas schyssta, tyskorna har vi bara hälsat på. Dom verkar inte spendera särskilt mycket tid på rummet, och när dom väl är på rummet så ligger dom bara och läser bibeln (WTF!? Bibeln? Är inte den boken, typ, asgammal lixom?)

Innan dagen var slut hann vi boka in bungyjump tillsammans med Sonny och Mathias. Lite pirrigt ska erkännas.

Over & out.



Mot sydön! - 2008-01-27

Ny dag, nya möjligheter! Utcheckning från vårat hostel och sedan direkt till färjan mot södra ön och Picton. Färjeturen var inte allt för upphetsande, mulet väder och vind så kraftig att man nästan blåste överbord om man gick ut på däck. Inloppet mot Picton var dock inte fy skam då det betydligt mer bergiga lanskapet som kännetecknar sydön tornade upp sig vid horrisonten. Maffigt.

I Picton var utmaningen att hitta någon av dom två biluthyrningsfirmorna som var dumdristiga nog att tillåta uthyrning till ungdomar under 21. Vilket vi gjorde efter att ha säpat runt vår packning genom tre fjärdedelar av picton. Yeah.

Med förnyade krafter och en Toyota Starlet till vårt förfogande så var det dags att lägga lite mil bakom sig.

Första etappen mot Queenstown var riktigt njutbar, med serpentinvägar längs bergssidorna med utsikt över havet på många ställen. Med siktet inställt på det 134m höga bungyhoppet i queenstown så bestämde vi oss för att pressa på lite extra. Vilket innebar att klocka redan var sent när vi anlände till Greymouth, vårt första riktiga stop sedan picton. Lycka till att hitta någon stans att sova.
Jag tänker dock inte säga att vi sov i bilen, för det är tydligen olagligt i Nya Zealand.


Snabbstopp i Welington - 2008-01-26

Eftersom vi inte vill kunna bli anklagade för att ligga på latsidan under den här resan gick vi direkt från världshuset och satte oss på en nattbuss mot Wellington. Jag hamnade bredvid en gigantiskt stor maurier som tog upp minst ett och ett halvt säte. Såv lite halv kasst skulle man väl kunna säga.

Fräsha och utvilade (nåja) anlände vi till wellington vid åtta snåret, gick in på första bästa backpacker stället, och kraschlandade i sängen.

Fräsha och utvilade (fo' real denna gång) begav vi oss ut på stan för att ta reda på vad wellington hade att erbjuda. Vi började med museet Te Papa som låg ute vid hamnen. Här hade om allt från modern konst till maurihistoria och biograf där dom visade naturfilm. En hel del intressant, och en del mindre intressant.

Staden wellington var inte alls särskilt stor (med tanke på att det är huvudstaden) så det mesta finns inom gångavstånd. Ingen tunnelbana eller sårvagn här inte. Men, som alla judokas vet så har storleken ingen betydelse, och detta gäller tydligen även städer för utelivet i wellington var det inget fel på. Stötte på ett gäng salongsberusade kiwis på väg mot centrum som gladeligen visade oss vad som gällde. Klubb-scenen var liten men koncentrerad. Utmärkt den som vill ta sig fram till fots. Mer far ni inte veta!



White Water Rafting! - 2008-01-25

Andra dagen i Rotorua och idag var det dags för lite äventyr. På dagordningen stod white-water-rafting, aka forsränning (!).

Vi blev upplockade från buss och turistinformations-centralen i Rotoroa av en överenergisk kiwi som ägnade hela bussresan åt att pumpa upp oss inför forsränningen (han fick två adrenalinstinna danskar att nästan explodera).

Framme vid fösta stoppet fick vi lämna allt vi inte ville blöta ner, plocka var sin flytväst (''it won't save you but it will keep your corpse floating'') och hjäm, samt skriva på ett papper där sålde vår själ till djävulen och verifiera att vi inte värderar vårat liv högre än dom 80 dollar som raftingen kostade. Sedan bar det av mot själva floden.

Innan vi hoppade i våra gummibåtar fick vi lite Maurihistoria om floden och be en Mauri-bön. All set.

Floden slingrade sig genom machete-obligatoriskt tät djungel och solen fick på vissa delar kämpa rejält för att nå ner till vattnet genom trädkronerna.

Forsränningen fortgick i drygt en timme och under den tiden hann vi avverka inte mindre än tre vattenfall, varav det högsta var sju meter! Innan vi åkte ner för detta erbjöd guiderna eventuella kycklingar att gå tillbaka på ''the aussie-path'' :D Vikingar som vi är tackade vi självklart nej, bet ihop och lät ödet göra resten.

Betyg: Skitkul

På kvällen softade vi på ett värdshus kallat Pig & Whistle, åt kycklingklubbor och lyssnade på live-musik.

Najs.



Mot Rotorua! - 2008-01-24

Dags att lämna Auckland och fortsätta vårat äventyr söder ut. Första stoppet: Rotorua.

Kamilla hade lite ärenden att uträtta på morgonen i Auckland så vi fick åka med henne till bussterminalen inne vid Skytower i centrala Auckland. Efter ett par smörgåsar, te och stekt ägg så var det bara att hoppa på bussen mot rotorua.

Hej då Auckland.

Träffade en rugbyspelande mauri-kille på bussen, han hade varit hos sin faster i Auckland på sommarlovet och skulle tillbaka hem. Schysst snubbe. Lät mej låna hans rugby tidning. Han bodde tydligen i staden närmast platsen där Hobbitbyn i Lord of the Rings spelades in. Dom tjänar enligt honom fortfarande big money på det.

Väl framme i Rotorua spenderade vi första dagen för att rekognocera och kolla in dom varma källorna, orsaken till att hela staden luktar, eh, ruttet ägg...

På kvällen tittade vi in på en bar/klubb som låg precis brevid ett hostel. Rätt bra drag träffade lite europeer från alla möjliga håll och kanter, goa och glada hela bunten (måste vara något med vattnet här i rotoroa...). Våran resa käns ganska blek i förhållande till många andra man snackar med. 6 månader verkar vara minimum, ett år lagom. Minst ett par månaders arbete som fruktplockare är också obligatoriskt. Jaja, vi får väl se...



Auckland Runt - 2008-01-23

Idag, vår sista dag i Auckland, var vi på lite sightseeing. Tog en färja över till norra delen av Auckland, Devonport. En rigtigt mysig liten stadsdel, till bredden fylld av små cafeer och trevliga restauranger.
Medans vi spatserade runt och insöp atmosfären upptäckte vi att Devonport hade ett berg (ok, snarare en kulle, men berg låter så mycket mer äventyrligt :))

Totalt utmattade efter att ha bestigit Mount Devonport (som i själva verket hette något helt annat, men minet sviker) fick vi i alla fall lön för mödan i form av ett massivt panorama av hela Auckland. Väl värt det.

Senare på eftermiddagen mötte vi upp Peter och Katie vid universitetet och dom tog oss med på en liten tur runt resten av Auckland. Vi åkte bland annat till One-Tree-Hill, som tydligen kallas för No-Tree-Hill numera efter att nån galning åkt dit mitt i natten och sågade ner det enda trädet. WTF?. Här ifrån var utsikten om möjligt ännu mer magnifik än från berget i Devonport. Vi kunde se ända hem till Kamilla!

Vi åt vi var sin glass. En kula Goodie-Goodie-Gumdrops och en kula Hokey-Pokey :) Nya Zealands stolthet och enligt Peter något som nybyggarna snodde från maurierna när dom kom hit. Gott.

När vi blev avlämnade hos Kamilla var det dags att säga hej då, eftersom vi ska till rotoroa imorgon. Andrej och Isabella var lagom förtjusta i att vi skulle åka iväg...


Planering och Massage - 2008-01-22

I princip hela förmiddagen och en del av eftermiddagen gick åt till att kolla upp hyrbilsföretag som tillåter uthyrning till personer under 21 år, och bussalternativ. Vi kom fram till att det smidigaste var att ta buss från Auckland till Wellington, så man silipper betala extra avgift för bilen när vi tar färjan över till sydön. Sen hyr vi en bil i picton. Soft som fan. I alla fall för mej, Henke kör :)

På eftermiddagen fick vi en massagetid i Kamillas skönhetssalång. Grymma som vi är så missade vi såklart bussen. Fan! Innan jag bröt ihop totalt så ringde jag Kamilla för att berätta hur ducktiga vi är på att passa tider. Hennes reaktion? '- Is it Ok if i send two of the girls to pick you up?'

Eh, ja! Det är ok. Så Amber och hennes kollega kom förbi i sin stylade Skyline - med rosa Playboyklädsel - och plockade upp oss hemma hos Kamilla. Awesome.

Så, på det hela taget en lyckad dag :)


The Batch - 2008-01-19

Kamilla hjälpte oss med att fixa ihop sovsäckar och krubb till barbequen under förmiddagen, varpå vi blev avsläppta hemma hos Jody och Peter. Efter en del småprat och livliga diskussioner mellan Kamilla och Peter och Jodys mamma, som tyckte det var jättekul att vi skulle följa med, så lastade vi in all packning i Bens (som fyller 18 idag) bil och begav oss mot 'The Batch'!

Framme, efter runt femtio minuters bilfärd på slingriga vägar i det kulliga landskap som utgör nordön (Tror vi såg ungefär en miljon får på vägen också), så möttes vi av Peter, hans kompisgäng -
som redan hade börjat värma upp - och ett panorama ut över havet. Efter att ha blivit introducerad för alla och minglat runt lite kunde vi konstatera att dom var helylle-kiwis hela bunten :)

Frammåt kvällen tände vi en brasa på baksidan för att hålla värmen uppe och myggen borta, sedan fortsatte festen långt in på småtimmarna (för vissa tror jag aldrig den slutade). Sweet As.


Ankomst - 2008-01-18

Adam plockade upp oss på flygplatsen vid lunchtid. Solsken och minst 25 grader i skuggan.

Arrival to paradise am comfirmed.

Adam skjutsade hem oss till Talita, som jag nu alltså träffar för för första gången. Lite småpirrigt, men det gick bra :)

Att döma av lunchen hon bjöd på så kommer vi inte behöva gå hungriga här i Nya Zealand...

Lite senare på eftermiddagen åkte vi till Kamilla och hennes två barn: Andrej, som är 6 år, och Isabella som är 5 år. Det var full fart kan jag säga. Kamilla hade också en väninna, med sina två barn på besök när vi kom, så full fart kanske till och med var en underdrift.

På kvällen tog Talita med barnen hem till sig och Kamilla tog med mig och Henrik till den lokala baren i Howick. Där träffade vi några Kiwis, som var ute och smygfirade en av deras vänner som skulle fylla 18 dagen därpå. Uppenbarligen så gjorde vi ett bra intryck, för vi blev inbjudna till BBQ och fest i deras somarstuga (batch) dagen därpå. Jag gillar Nya Zealand.

Avfärd - 2008-01-16 till 2008-01-18

Efter ett tårfyllt farväl av Fredde och Joppe (tack för skjutsen grabbar!) vid tågstationen så var vi äntligen på väg. Inte ett ont anande om vad arlanda och Britishairways hade för planer åt oss.

Försenade flighter, snabba ombokningar och hustle mellan terminal 2 & 5 följde.

Vid mellanlandningen i Hong-Kong kom kag på att jag inte skrivit ut biljetten till flighten från Nya Zealand till Australien, vilket betyder att vi inte heller kan checka in från Hong-Kong till Nya Zealand. Ooops... Detta löstes dock efter en del springande mellan incheckningsdisken och internetcafet vid en av gate'arna (tror vi gick igenom säkerhetskontrollen tre gånger)
Jaja, man har ju varit med om värre *host*pump-kurir*host*.